Tre tråg; ett fler än förväntat

Ur ruinstaden
(mitt mentala Berlin, sinnets Dresden,
hjärtats Nagasaki, känslolivets Stalingrad,
självkänslans Lidice)
kräks sotiga sjok av missnöje ut, likt
den kvävande röken
från tusentals bokbål.

Jag vet vad det är för böcker de bränner.

Genom ett flottigt, sprucket glas
stirrar jag mig till en sprängande huvudvärk.
Allting går i ultrarapid.
Hackar.
Rökplymer. Karg vind. Multnande rester av saker man vagt minns, men inte vågar sätta namn på.
Om nu bara betongen kunde brinna också.