tisdag 28 augusti 2007

allt allt allt tränger vränger vindlar vrider sig ut ut ut och jag vill bara släppa ut det
ut från vad, var, vad är det jag vill ha sagt, finns inget att säga, inget kommer att hända
allt står STILL fruset i tid, alltid alltid alltid nihil nihil nihil
samtal samtal samtal bla bla prat samma ord ord ord som jag sagt så många gånger förut och hejdå vi ses nästa gång och ja ja ja och nä det är inget jag vill tillägga och och och




när det bara rinner ut litegrann
så märks det knappt
fast det blir ändå tomt

tillslut.

Nedstämningsansökan

Det knackade på dörren till mitt omständigheternas fängelse.
Jag öppnade tveksamt.
Dörren har inget kikhål.
Därutanför stod något oidentifierbart, höljt i dunkel.
Det sträckte fram något och väste:
"Du är nu delgiven en nedstämningsansökan. Var god skriv på."
Jag lydde, och fann mig snart sittandes här med en skenande asbestfabrik i maggropen.

fredag 10 augusti 2007

Utrangering

I själens boning,
detta skämda, obeboeliga,
tickar ett ur.
Jag föreställer mig
att det är gjort av mässing,
en gång högpolerat och blänkande.
Nu; ärjat, sjukligt grågrönt.
Urverket tickar på.
Tick.
Tack.
Varje slag för mig närmare
alltings slut,
ingentinget,
ickevarandet,
nedbrytandet av allt som varit jag.
Så skall urverket slutligen stanna.
Men tiden, utanför det fängelse som är
min själ, min kropp, mina tankar,
skall fortgå.
Och tiden skall sopa bort mitt namn,
minnet av min existens.
Ingen kommer bli skonad.
De som en gång kommer minnas,
och de som en gång kommer minnas de som mindes,
kommer sopas bort.
Icke är det märkligt att urverkets tickande
ekar hånfullt i mitt tomma bröst?