Vad är egentligen värst?
Att inse
att man aldrig inspirerat till något?
Eller att föreställa sig
vad man inspirerat till?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
skip to main |
skip to sidebar
En cysta på den moderna lyrikens döende kropp.
fekalspyor
-
▼
2007
(60)
-
▼
februari
(46)
- Jag ristar nid mot verklighetenHåll dig undan, kom...
- Vitglödgad
- det knäcks en liten glasstav precis i mitten av mi...
- Sätesbjudning
- bläcket i botten av burken luktade unket redan inn...
- världen är full
- FUCK YOU GINSBERG
- verklighetsläcka
- 19:35
- postapokalypsens fyra ryttare
- Al-Haqim
- Kval
- Universums beståndsdelar
- Hur var det nu igen?
- en fin flickas drömscenario
- A.C.A.B.
- hey! listen!
- Man kan tro
- Hon nämnde Heidegger, helt i förbigående
- ett gott rÅÅd
- betraktelser
- isbjörnsfantasier.
- pudenda
- felvänd kvadratformulering
- oktober
- Palliativ vård
- Tre tråg; ett fler än förväntat
- Ablativ monoprioritet
- Direktreferat
- Människopastisch enligt generalmodell 01 A
- Ett nät av lögner
- Raison d'Être
- Operation Ragnarök
- Biljettkrav
- Mirtazapine
- Neue welt
- Faux Pas
- Mykkorhiza
- Cyanid med mintsmak
- Babylon
- translucent brittle solid substance
- det är midnatt, allting är fel
- Det är gudagott att vara
- if ( (!array_key_exists($key, $args[$i])) || ( (is...
- Frilägger avgrunden under vardagspratet och bryter...
- Nomenklatur
-
▼
februari
(46)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar