Människopastisch enligt generalmodell 01 A

Man tog en surrnämen tjena kompis Därutanför

2. Treblodsförmåner spökskrev mitt direktnormativa temata. Strindberg sade*, i förbifarten;

Varen svin, ock I skolen förtjänen att slaktas som de djur I äro.

Hur, frågar sig då vän av ordning? Hur blev det då såhär; grådaskigt, hatfyllt, stelnat i ett Stalingradfruset hånleende? Det skall jag [Red anm: Fenotypiska skillnader kan ej fullgott legitimera termen "ras" såsom den används inom biologin],

- Var var jag?

Jo.

Till syvende och sist kan man säga en enda sak; Du härjar fortfarande i ruinerna av det som en gång var vårt tusenåriga rike. Minnet av dig; eller skall jag snarare säga fantombilden av dig opererar likt krigsslutstidens Werwolf-förband långt bakom mina frontlinjer, med sabotage, skenmanövrar och utnötningskrigets fulla arsenal av dödligheter.

Jag följer den gode Douglas P i fotspåren, och dricker ett tyskt vin och drömmer om andra liv och större tider (med undantaget att jag ej dricker vin).

Ett utnött och drönande mantra blir mitt bränsle; andas, överlev. Andas, överlev. Andas, överlev. Varför? Det framgår ej.

*) Vem som helst förstår ju att Strindberg inte sa såhär, i alla fall inte så att det finns citerat. Möjligheten finns ju förstås att han någon gång under sitt liv faktiskt sa just såhär, men jag tog mig den litterära friheten att skapa en fiktion.