Råttorna lämnar skeppet

Jaget vibrerar av
våndans taktfasta steg.
De tunna trådar
som väva mitt liv
hamna i självsvängning;
en morbid, grotesk dans
likt berusade dödsryckningar
eller det krampartade undulerandet
från en strandad manet.

Jag hör dess stöveltramp eka,
dess ödesmättade dån skallra
och skaka mot medvetandets
sprucka väggar och vrår.

Likt en flodvåg i ett
nergånget näste
sköljer beckmörkret över
och tankarna klättrar
på varandra i vild panik
såsom råttor vid tidvattnets ankomst.
Det är likt, tänker jag;
råttornas flykt i kloaken
och tankarnas död i sinnet.
Båda sjukdomsalstrare
i enorma avfallskärl.

Stiltje

Jag är ett hav.
Ett alldeles stilla
spegelblankt
försurnat
tungmetallförgiftat
bottenhav.
Ovanför mig; hätskt grafitgråa moln
filtrerar solens strålar
förvandlar dem till en hånfull
karikatyr
av dagsljus.
Där de träffar ytan
absorberas de av
det absolut-svarta råoljespillet
som utgör min yta.
Under ytan
jäser och bubblar förruttnelseprocesserna.
En toxisk miljö
där inget kan överleva.
Och under mig, becksvart botten
som erbjuder glömskans delerium
och bottenslammets kamouflerande omfamning.

ode till sexualiteten.

en värk som börjar i bakhuvudet och reser längs överkroppen, i den tunga klyftan mellan brösten
för att pausa i naveln
väcka liv i könet
få knäna att vika sig
och slutar i krumma tår

är en värk som inte är mig förunnad.
saltstoder savar inte.

Triumvirat

Den heliga treenigheten:
Apati
Dystopi
Onani

Tillsammans flätar de banden som fängslar sinnet,
fläckar minnet,
göder tungsinnet.
Mitt medvetande är ett
hyllat olympiskt curlinglag
som obesegrat sopar banan
framför min usla existens
på dess pricksäkra väg mot
ingentinget.
Guldchanserna: stora.

att som den förbannade mördarsnigeln sakna skal och istället dra sig in i magen på sig själv.

vränga sig ut och in
och explodera.

det växer BRÄNNÄSSLOR i mitt kranium.
det dör femtielva barn om dagen
jag bryr mig inte
jag ångrar mig bara.