Nu har verkligheten stelnat i en pastisch av en av Munchs mardrömmar. Känslolivet är starkt bipolärt. Samvetet slitet. Ansiktet glåmigt och härjat. Den direkta närmiljön ett kaos av smutstvätt, papper, kablar och små ångest-portioner med OCR-nummer. Tiden har blivit ett segflytande gift som på något sätt accelererar när man inte bevakar den. Den förtvinade imitationen av lycka som en gång bodde någonstans inne i bröstet avsöndrar istället cellgifter.
Man äter potatis. Sen tittar man på tv.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar