bläcket i botten av burken luktade unket redan innan jag tagit av locket för att se efter.
det hade stått där och agerat bränsle till tusentals självmordsbrev innan mitt. svärtan var nästan synligt utspädd av tårar
eller snor
eller galla
det var svårt att avgöra.

lukten som slog emot mig när jag väl fått av locket påminde mig om en källare i ett övergivet sommartorp. lite jordigt, men mest mögligt och ruttet.
och visst, när jag tittade djupare i burken så såg jag små spygröna klumpar simma omkring där nere.

inget av detta berörde mig.

och den lilla stålrörspennan jag hade med mig gjorde sitt jobb. fångade bläck som i ett ojämt flöde skapade ord i kollegieblocket jag krafsade i.
jag dabbade brevet torrt med lite hushållspapper innan jag vek det dubbelt och stoppade i fickan.
burken med bläck återförslöts och återfördes till hyllan där den stått i hundra år eller mer.
nu var det bara handlingen kvar.
man ska alltid spara det bästa till sist.