Tiden sträcker sig oändligt rakt fram,
som en svartvit korridor
på en radonklinik.
Man går rakt fram,
utan att blicken flackar.
Vik inte med blicken.
Bakom dörrarna ligger
människor?
och väntar på slutet.
Vik inte med blicken.
Man går där, med hasande steg,
utan att titta åt sidan.
För att titta åt sidan är att se de som ligger där.
Spegelbilder.
Längst ner i korridoren
väntar ens egen sal.
Vik inte med blicken.
Fortsätt gå.
Man kommer alltid fram till slut.
tisdag 6 februari 2007
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar