fredag 10 augusti 2007

Utrangering

I själens boning,
detta skämda, obeboeliga,
tickar ett ur.
Jag föreställer mig
att det är gjort av mässing,
en gång högpolerat och blänkande.
Nu; ärjat, sjukligt grågrönt.
Urverket tickar på.
Tick.
Tack.
Varje slag för mig närmare
alltings slut,
ingentinget,
ickevarandet,
nedbrytandet av allt som varit jag.
Så skall urverket slutligen stanna.
Men tiden, utanför det fängelse som är
min själ, min kropp, mina tankar,
skall fortgå.
Och tiden skall sopa bort mitt namn,
minnet av min existens.
Ingen kommer bli skonad.
De som en gång kommer minnas,
och de som en gång kommer minnas de som mindes,
kommer sopas bort.
Icke är det märkligt att urverkets tickande
ekar hånfullt i mitt tomma bröst?

Inga kommentarer: