Råttorna lämnar skeppet

Jaget vibrerar av
våndans taktfasta steg.
De tunna trådar
som väva mitt liv
hamna i självsvängning;
en morbid, grotesk dans
likt berusade dödsryckningar
eller det krampartade undulerandet
från en strandad manet.

Jag hör dess stöveltramp eka,
dess ödesmättade dån skallra
och skaka mot medvetandets
sprucka väggar och vrår.

Likt en flodvåg i ett
nergånget näste
sköljer beckmörkret över
och tankarna klättrar
på varandra i vild panik
såsom råttor vid tidvattnets ankomst.
Det är likt, tänker jag;
råttornas flykt i kloaken
och tankarnas död i sinnet.
Båda sjukdomsalstrare
i enorma avfallskärl.