Tornfågel

Jag vet inte vad som är värst;

Att slutet kommer
Eller att det inte gör det.

Nog borde vi känna glädje,
över det faktum
att inget
står att göra.

Ur avgrundens djup,
rusandes mot framtidens fasansfulla skumrask
kastar vi oss än hit
än dit
med högflyende drömmar,
vackra visioner,
altruistiska motiv.

Allt är ändock samma,
för var och en;
En desperat, passionerad,
men dömd,
önskan om att kasta sig av
tidens skenande tåg.

Du kommer att glömma det jag skriver.
Du kommer glömmas.
De som glömde dig kommer glömmas.

Inget annat öde är möjligt.

Iodine

DÖD ÅT IODINE JUPITER , INSHALLAH
DÖD ÅT HORORNA FRÅN HELVETET, INSHALLAH
JIHAD MOT DEN POSTMODERNA MEDIOKRITETENS VÄKTARE

ALLAHU AKBAR
ALLAHU AKBAR
ALLAHU AKBAR

allt allt allt tränger vränger vindlar vrider sig ut ut ut och jag vill bara släppa ut det
ut från vad, var, vad är det jag vill ha sagt, finns inget att säga, inget kommer att hända
allt står STILL fruset i tid, alltid alltid alltid nihil nihil nihil
samtal samtal samtal bla bla prat samma ord ord ord som jag sagt så många gånger förut och hejdå vi ses nästa gång och ja ja ja och nä det är inget jag vill tillägga och och och




när det bara rinner ut litegrann
så märks det knappt
fast det blir ändå tomt

tillslut.

Nedstämningsansökan

Det knackade på dörren till mitt omständigheternas fängelse.
Jag öppnade tveksamt.
Dörren har inget kikhål.
Därutanför stod något oidentifierbart, höljt i dunkel.
Det sträckte fram något och väste:
"Du är nu delgiven en nedstämningsansökan. Var god skriv på."
Jag lydde, och fann mig snart sittandes här med en skenande asbestfabrik i maggropen.

Utrangering

I själens boning,
detta skämda, obeboeliga,
tickar ett ur.
Jag föreställer mig
att det är gjort av mässing,
en gång högpolerat och blänkande.
Nu; ärjat, sjukligt grågrönt.
Urverket tickar på.
Tick.
Tack.
Varje slag för mig närmare
alltings slut,
ingentinget,
ickevarandet,
nedbrytandet av allt som varit jag.
Så skall urverket slutligen stanna.
Men tiden, utanför det fängelse som är
min själ, min kropp, mina tankar,
skall fortgå.
Och tiden skall sopa bort mitt namn,
minnet av min existens.
Ingen kommer bli skonad.
De som en gång kommer minnas,
och de som en gång kommer minnas de som mindes,
kommer sopas bort.
Icke är det märkligt att urverkets tickande
ekar hånfullt i mitt tomma bröst?

Råttorna lämnar skeppet

Jaget vibrerar av
våndans taktfasta steg.
De tunna trådar
som väva mitt liv
hamna i självsvängning;
en morbid, grotesk dans
likt berusade dödsryckningar
eller det krampartade undulerandet
från en strandad manet.

Jag hör dess stöveltramp eka,
dess ödesmättade dån skallra
och skaka mot medvetandets
sprucka väggar och vrår.

Likt en flodvåg i ett
nergånget näste
sköljer beckmörkret över
och tankarna klättrar
på varandra i vild panik
såsom råttor vid tidvattnets ankomst.
Det är likt, tänker jag;
råttornas flykt i kloaken
och tankarnas död i sinnet.
Båda sjukdomsalstrare
i enorma avfallskärl.

Stiltje

Jag är ett hav.
Ett alldeles stilla
spegelblankt
försurnat
tungmetallförgiftat
bottenhav.
Ovanför mig; hätskt grafitgråa moln
filtrerar solens strålar
förvandlar dem till en hånfull
karikatyr
av dagsljus.
Där de träffar ytan
absorberas de av
det absolut-svarta råoljespillet
som utgör min yta.
Under ytan
jäser och bubblar förruttnelseprocesserna.
En toxisk miljö
där inget kan överleva.
Och under mig, becksvart botten
som erbjuder glömskans delerium
och bottenslammets kamouflerande omfamning.